Törs vi hoppas att det ska bli bättre eller blir det ännu en försämring????
http://www.temafattigdom.se/arkiv/nyheter/ny_lag_ger_battre_mojlighet_till_skuldsanering/
fredag 17 juni 2011
måndag 13 juni 2011
Utförsäkringen
När jag skrev förra inlägget var tanken att jag skulle följa upp dagen efter med det jag EGENTLIGEN hade tänkt blogga om.... Nämligen utförsäkringen av sjuka. År 2011 i Sverige. Det blev inte av för jag var urförbannad. Jag visste inte.... trots att jag själv anser mig vara ganska upplyst som person.... visste inte riktigt hur illa det ser ut i Sverige idag.
Under min tid då jag arbetstränade fick jag besked om att om utifall att jag INTE får den sökta sjukersättningen tillsvidare så blir jag utförsäkrad och får, om jag vill, ingå i aktivitetsgarantin under tre månader för att sen ha möjlighet att eventuellt bli sjukskriven igen. Åtagandena under dessa tre månader ska vara individuellt anpassade och möjlighet till mjukstart ska finnas. På grund av tidigare låg halvtidslön ska jag i så fall få lov att söka försörjningsstöd som komplement för att överleva. Hepp, (för att citera en annan blogg).
Om jag tackar nej till att ingå i aktivitetsgarantin så går jag direkt till att söka försörjningsstöd. Utan möjlighet att kunna återvända till sjukförsäkringen. Således dömd till att för all framtid vara beroende av socialtjänsten. Drygt 40 år gammal. Hur sjutton kan man ge ett sådant besked till NÅGON undrar jag? Hepp.
Självklart kan mirakel inträffa, jag kan bli frisk och återigen jobba ihop en sjukpenninggrundande inkomst..... JAG ÄR SJUK och har mängder med papper på detta, utredningar är gjorda högt och lågt och fram och tillbaka under mängder med år. Således innebär detta att jag är för sjuk för att arbeta och är man det kan man inte jobba sig till rätten till sjukpenning igen.
Får man inte sjukpenning kan man inte heller längre fram ansöka om sjukersättning (alltså - sjukpension som det hette förr). Får jag inte sjukersättning får jag inte heller bostadstillägg, jag får inte min AFA-ersättning och jag får således strålande 0 kr i årsinkomst. Jag kommer under resterande livstid inte betala skatt utan leva på skattebetalarna. Nåja, någon liten pension får jag nog för de år jag tidigare jobbat så lite kan jag nog skjuta till så där om ca 25 år... Hepp.
Är det då någon skillnad att leva på försörjningsstöd alternativt sjukersättning???
JA, det är en enorm skillnad. Inte i kronor räknat för där skiljer det endast några hundralappar.... Ca 600 mer i plånboken om jag lever på sjukersättning men för andra diffar det på mer. Men 600 kan å andra sidan vara en enorm skillnad... speciellt då man är utan dem år efter år....
Ligga samhället och skattebetalarna till last resten av livet då??? Njae, det skiljer också lite för andra ersättningar/försäkringar bidrar till försörjningen om man lever med sjukersättning. Att leva på försörjningsstöd innebär att alla pengar kommer från socialtjänsten... dessutom måste man BE om mer pengar varje gång någonting inträffar i livet. Sannolikheten att man måste överklaga, driva rättsprocesser är ganska stor då sparbetingen är stora i landets kommuner. Hepp.... var ska den kraften komma ifrån?
Största skillnaden är dock känslan av att vara en värdig deltagare i samhället.... kunna försörja sig själv utan att någon ifrågasätter vilka val man gör... kanske kunna göra något roligt någon gång... inte mycket men något. Det är stor skillnad det. Få vara ifred och kanske om 5-10 år ha samlat tillräckligt med energi för att återigen få en fungerande vardag...
Ja... nog för att jag visste mycket men jag visste inte att det kunde vara så här kört om man är för sjuk för att kunna ge sig in i aktivitetsgarantin.... Även om många redan tvingats göra det och många också har fått ge upp, så önskar jag mig att få slippa den erfarenheten.
I slutet av sommaren någon gång kommer jag att få besked om hur min framtid blir.
Vad var det då jag missat i allt som skrivits i detta ämne de senaste åren? Jo... Jag hade missat att då man blir utförsäkrad och inte får återvända till sjukförsäkringen så har man inte heller någon annan möjlighet att komma dit igen än genom att arbeta xxx antal dagar för att få en sjukpenninggrundande inkomst igen. Jag kunde aldrig någonsin tro att man för all framtid kunde bli helt utestängd och tilldömd att leva på socialbidrag (som det hette förr)... jag borde ha vetat om det, men det gjorde jag inte. Jag visste inte det var så otroligt illa.
Hepp hepp, jag har lärt mig ytterligare något nytt.
Jo - jag tillhör förresten de priviligerade som har en valmöjlighet för jag har stämpeldagar kvar sedan flera år tillbaka - hade jag inte haft det hade jag inte ens kunnat "välja" mig in i aktivietsgarantin... Vad jag nu ska där och göra kan man undra.... men jag ser det inte ens som ett val. Men troligen ska jag uppvisa någon slags tacksamhet. Hepp, hepp.
Glad sommar och må du ha råd och ork att åka på semester! Njut i så fall. Även för oss som inte kan. Hepp.
Fresh Start Bloggen
Tillägg den 14 juni: Kärt barn har många namn. Tillsvidare sjukersättning heter numera stadigvarande sjukersättning och så här skriver FK: Du som är mellan 30 och 64 år kan få sjukersättning om din arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Med stadigvarande menas för all överskådlig framtid. Bedömningen av arbetsförmågan gäller alla arbeten på hela arbetsmarknaden.
Under min tid då jag arbetstränade fick jag besked om att om utifall att jag INTE får den sökta sjukersättningen tillsvidare så blir jag utförsäkrad och får, om jag vill, ingå i aktivitetsgarantin under tre månader för att sen ha möjlighet att eventuellt bli sjukskriven igen. Åtagandena under dessa tre månader ska vara individuellt anpassade och möjlighet till mjukstart ska finnas. På grund av tidigare låg halvtidslön ska jag i så fall få lov att söka försörjningsstöd som komplement för att överleva. Hepp, (för att citera en annan blogg).
Om jag tackar nej till att ingå i aktivitetsgarantin så går jag direkt till att söka försörjningsstöd. Utan möjlighet att kunna återvända till sjukförsäkringen. Således dömd till att för all framtid vara beroende av socialtjänsten. Drygt 40 år gammal. Hur sjutton kan man ge ett sådant besked till NÅGON undrar jag? Hepp.
Självklart kan mirakel inträffa, jag kan bli frisk och återigen jobba ihop en sjukpenninggrundande inkomst..... JAG ÄR SJUK och har mängder med papper på detta, utredningar är gjorda högt och lågt och fram och tillbaka under mängder med år. Således innebär detta att jag är för sjuk för att arbeta och är man det kan man inte jobba sig till rätten till sjukpenning igen.
Får man inte sjukpenning kan man inte heller längre fram ansöka om sjukersättning (alltså - sjukpension som det hette förr). Får jag inte sjukersättning får jag inte heller bostadstillägg, jag får inte min AFA-ersättning och jag får således strålande 0 kr i årsinkomst. Jag kommer under resterande livstid inte betala skatt utan leva på skattebetalarna. Nåja, någon liten pension får jag nog för de år jag tidigare jobbat så lite kan jag nog skjuta till så där om ca 25 år... Hepp.
Är det då någon skillnad att leva på försörjningsstöd alternativt sjukersättning???
JA, det är en enorm skillnad. Inte i kronor räknat för där skiljer det endast några hundralappar.... Ca 600 mer i plånboken om jag lever på sjukersättning men för andra diffar det på mer. Men 600 kan å andra sidan vara en enorm skillnad... speciellt då man är utan dem år efter år....
Ligga samhället och skattebetalarna till last resten av livet då??? Njae, det skiljer också lite för andra ersättningar/försäkringar bidrar till försörjningen om man lever med sjukersättning. Att leva på försörjningsstöd innebär att alla pengar kommer från socialtjänsten... dessutom måste man BE om mer pengar varje gång någonting inträffar i livet. Sannolikheten att man måste överklaga, driva rättsprocesser är ganska stor då sparbetingen är stora i landets kommuner. Hepp.... var ska den kraften komma ifrån?
Största skillnaden är dock känslan av att vara en värdig deltagare i samhället.... kunna försörja sig själv utan att någon ifrågasätter vilka val man gör... kanske kunna göra något roligt någon gång... inte mycket men något. Det är stor skillnad det. Få vara ifred och kanske om 5-10 år ha samlat tillräckligt med energi för att återigen få en fungerande vardag...
Ja... nog för att jag visste mycket men jag visste inte att det kunde vara så här kört om man är för sjuk för att kunna ge sig in i aktivitetsgarantin.... Även om många redan tvingats göra det och många också har fått ge upp, så önskar jag mig att få slippa den erfarenheten.
I slutet av sommaren någon gång kommer jag att få besked om hur min framtid blir.
Vad var det då jag missat i allt som skrivits i detta ämne de senaste åren? Jo... Jag hade missat att då man blir utförsäkrad och inte får återvända till sjukförsäkringen så har man inte heller någon annan möjlighet att komma dit igen än genom att arbeta xxx antal dagar för att få en sjukpenninggrundande inkomst igen. Jag kunde aldrig någonsin tro att man för all framtid kunde bli helt utestängd och tilldömd att leva på socialbidrag (som det hette förr)... jag borde ha vetat om det, men det gjorde jag inte. Jag visste inte det var så otroligt illa.
Hepp hepp, jag har lärt mig ytterligare något nytt.
Jo - jag tillhör förresten de priviligerade som har en valmöjlighet för jag har stämpeldagar kvar sedan flera år tillbaka - hade jag inte haft det hade jag inte ens kunnat "välja" mig in i aktivietsgarantin... Vad jag nu ska där och göra kan man undra.... men jag ser det inte ens som ett val. Men troligen ska jag uppvisa någon slags tacksamhet. Hepp, hepp.
Glad sommar och må du ha råd och ork att åka på semester! Njut i så fall. Även för oss som inte kan. Hepp.
Fresh Start Bloggen
Tillägg den 14 juni: Kärt barn har många namn. Tillsvidare sjukersättning heter numera stadigvarande sjukersättning och så här skriver FK: Du som är mellan 30 och 64 år kan få sjukersättning om din arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Med stadigvarande menas för all överskådlig framtid. Bedömningen av arbetsförmågan gäller alla arbeten på hela arbetsmarknaden.
onsdag 11 maj 2011
Arbetsträningen
Jag är numera ingen flitig bloggare men lite då och då händer det saker i livet som får mig att inte tiga still i min trötthet längre. Igår var jag på ett möte med bl.a FK och AF på den plats där jag arbetstränat senaste tiden. Under den här tiden har jag ganska snabbt blivit mycket sjukare och har kämpat med livslusten då all min lilla ork använts till att bokstavligen överleva.
Kombinerat med dessa tider för arbetsträningen har jag fortsatt med sjukgymnastik, diverse utredningar om min hälsa osv så jag har varit ganska fullbokad - långt mer än vad orken räckt till för. Eftersom min läkare tryckt på att jag under inga villkor får plocka bort sjukgymnastiken så har jag valt att prioritera den och har meddelat arbetsstället att nu har jag för mycket inbokat så jag kan inte komma idag, alternativt att tröttheten slagit till och jag har slutat fungera över huvudtaget och därför sjukanmält mig.
Nu visar det sig på detta möte att man på arbetsstället trott att jag prioriterat fel i livet och att jag kanske ska fundera över att om jag ska till jobbet dagen efter så kanske jag ska lägga mig lite tidigare så jag med andra ord slipper vara så trött. Därtill är det bra om jag funderar över valen över andra åtaganden jag gör och att jag kanske inte kan klara av allt jag vill göra när jag jobbar precis så som de själva får göra i sina liv.
Här satt jag bara och gapade av pur förvåning. Jag har aldrig i hela mitt liv hört någon misstolka mig något så enormt. Nu säger dessa funderingar mycket mer om den som uttryckte dem än om mig och jag inser att jag skulle varit övertydlig i allt vad jag sagt under hela denna tid. Problemet är att jag är inte van att behöva förklara och uttrycka mig alltför super- och övertydligt för jag är van att bemötas med respekt och tillit till att det jag säger är sant. Okej, de här människorna känner mig inte men jag har mött många andra som inte heller känt mig och ändå inte tolkat mig så helt fel.
När jag har sjukanmält mig pga min trötthet så betyder det inte att jag gjort felaktiga val som leder till trötthet. Okej, det finns säkert människor som gör så men jag tillhör inte dem då jag har fullt upp med att ta mig genom en dag i taget och oftast en del av dagen i taget. Min trötthet kommer av sjukdom och om jag har energi till 30 min sysselsättning en dag så går den energin till att ta mig upp ur sängen, fixa maten och hygienen. Har jag tur kan jag i den processen få mer energi så jag får något mer gjort än så men ibland stannar tillvaron den dagen där och inget mer händer, Och då menar jag INGET MER. Ingen tvätt blir tvättad, ingen träff med någon god vän, ingen aktivitet över huvudtaget. Jag blir liggandes eller sittandes hemma helt enkelt.
Andra dagar är bättre dagar och då kanske orken räcker till de där starttimmarna på morgonen med effektiv tid på 30 - 40 min (fördelat på tre timmar ca pga värk, stelhet och trötthet) OCH en aktivitet därtill, exempelvis besök på sjukgymnastikens gym. Efter ett sådant besök måste jag ta mig hemåt så snart som möjligt, ibland blir jag sittandes i bilen totalt slut och kan inte ens köra bilen hem utan då får jag vackert vänta tills orken kommer tillbaka vilket kan ta mellan 1-2 timmar. Jag är ändå tacksam för tänk om orken inte återvänder när jag sitter där och hämtar igen mig? Tänk om den gamla bilen inte fungerar längre så jag får lov att åka buss med all mertid det kräver och inte minst alla dofter och allergener de övriga passagerarna för med sig som jag reagerar på? Nej, jag är tacksam och hänger mig åt den känslan för annars skulle jag inte orka.
Väl hemma efter ett sådant besök så händer inget mer den dagen utan det är bara vila som gäller. Absolut inget mer. Ingen disk blir diskad, ingen mat blir lagad, absolut inget händer mer än vila. Ibland kan jag orka läsa eller se på tv under vilan men det är ingen självklarhet eller något jag tar för givet.
En annan dag kan det på schemat stå arbetsträning i ca 2 timmar. Då startar jag dagen i min egen takt några timmar innan jag ska vara på plats och är jag övertrött orkar jag inte ens starta men här har jag faktiskt nytta av min envishet som är det som gör att jag kämpar vidare för jag vill så gärna... jag vill orka jobba, jag vill få ta del av en arbetsgemenskap, jag vill träffa trevliga människor och ha fullt fart i mig så jag får vara den jag egentligen är...
Innan jag började min arbetsträning hade jag ett veckoschema som fick mig att vara helt slut men som ändå gjorde att återhämtningstiderna låg någorlunda i fas med vad jag orkade med, jag upplevde att jag hade uppnått en platå av viss stabilitet i vardagen. Att tillföra ytterligare två dagars aktivitet var egentligen dömt att misslyckas men för att överhuvudtaget kunna ha en chans att få den sökta sjukersättningen (sjukpensionen) måste alla möjligheter till att kunna vara yrkesverksam vara uttömda. Det förstår och respekterar jag till fullo - och finns det en chans, om än en mikroskopisk sådan att jag ska kunna arbeta igen, vill ingen hellre mer än mig få denna chans.
När jag nu så arbetstränat så innebär det att jag har tagit bort allt på plus-sidan i tillvaron som att gå på intressanta föreläsningar, träffa vänner för en fika i all enkelhet, jag har inte kunnat städa och tvätta hemma, har glömt mängder med saker som trots sin viktighet ändå fallit bort ur min existens... jag har ägnat mig åt att överleva och har haft som prioritet ett att ha mina medicinska vårdkontakter och som prioritet två sköta min arbetsträning och jag har kämpat som attan. Jag har gjort kloka val för att klara av detta och jag har inte kunnat få till en fungerande vardag hur jag än försökt.
Vad sjutton kan jag mer göra??????
Jo, jag kan välja att till varje pris ÖVERLEVA för livet är trots allt viktigare än att valsa i takt med försäkringskassa och arbetsförmedling, präktiga handledare som sitter inne med alla svar utan att ha någon som helst kunskap om mig och mina tillgångar och tillkortakommanden.
Jag väljer LIVET och jag är nöjd med mitt beslut, DET goda har kommit ur dessa hemska månader med sin kränkande avslutning. Vad FK lämnade för besked återkommer jag till.
Kombinerat med dessa tider för arbetsträningen har jag fortsatt med sjukgymnastik, diverse utredningar om min hälsa osv så jag har varit ganska fullbokad - långt mer än vad orken räckt till för. Eftersom min läkare tryckt på att jag under inga villkor får plocka bort sjukgymnastiken så har jag valt att prioritera den och har meddelat arbetsstället att nu har jag för mycket inbokat så jag kan inte komma idag, alternativt att tröttheten slagit till och jag har slutat fungera över huvudtaget och därför sjukanmält mig.
Nu visar det sig på detta möte att man på arbetsstället trott att jag prioriterat fel i livet och att jag kanske ska fundera över att om jag ska till jobbet dagen efter så kanske jag ska lägga mig lite tidigare så jag med andra ord slipper vara så trött. Därtill är det bra om jag funderar över valen över andra åtaganden jag gör och att jag kanske inte kan klara av allt jag vill göra när jag jobbar precis så som de själva får göra i sina liv.
Här satt jag bara och gapade av pur förvåning. Jag har aldrig i hela mitt liv hört någon misstolka mig något så enormt. Nu säger dessa funderingar mycket mer om den som uttryckte dem än om mig och jag inser att jag skulle varit övertydlig i allt vad jag sagt under hela denna tid. Problemet är att jag är inte van att behöva förklara och uttrycka mig alltför super- och övertydligt för jag är van att bemötas med respekt och tillit till att det jag säger är sant. Okej, de här människorna känner mig inte men jag har mött många andra som inte heller känt mig och ändå inte tolkat mig så helt fel.
När jag har sjukanmält mig pga min trötthet så betyder det inte att jag gjort felaktiga val som leder till trötthet. Okej, det finns säkert människor som gör så men jag tillhör inte dem då jag har fullt upp med att ta mig genom en dag i taget och oftast en del av dagen i taget. Min trötthet kommer av sjukdom och om jag har energi till 30 min sysselsättning en dag så går den energin till att ta mig upp ur sängen, fixa maten och hygienen. Har jag tur kan jag i den processen få mer energi så jag får något mer gjort än så men ibland stannar tillvaron den dagen där och inget mer händer, Och då menar jag INGET MER. Ingen tvätt blir tvättad, ingen träff med någon god vän, ingen aktivitet över huvudtaget. Jag blir liggandes eller sittandes hemma helt enkelt.
Andra dagar är bättre dagar och då kanske orken räcker till de där starttimmarna på morgonen med effektiv tid på 30 - 40 min (fördelat på tre timmar ca pga värk, stelhet och trötthet) OCH en aktivitet därtill, exempelvis besök på sjukgymnastikens gym. Efter ett sådant besök måste jag ta mig hemåt så snart som möjligt, ibland blir jag sittandes i bilen totalt slut och kan inte ens köra bilen hem utan då får jag vackert vänta tills orken kommer tillbaka vilket kan ta mellan 1-2 timmar. Jag är ändå tacksam för tänk om orken inte återvänder när jag sitter där och hämtar igen mig? Tänk om den gamla bilen inte fungerar längre så jag får lov att åka buss med all mertid det kräver och inte minst alla dofter och allergener de övriga passagerarna för med sig som jag reagerar på? Nej, jag är tacksam och hänger mig åt den känslan för annars skulle jag inte orka.
Väl hemma efter ett sådant besök så händer inget mer den dagen utan det är bara vila som gäller. Absolut inget mer. Ingen disk blir diskad, ingen mat blir lagad, absolut inget händer mer än vila. Ibland kan jag orka läsa eller se på tv under vilan men det är ingen självklarhet eller något jag tar för givet.
En annan dag kan det på schemat stå arbetsträning i ca 2 timmar. Då startar jag dagen i min egen takt några timmar innan jag ska vara på plats och är jag övertrött orkar jag inte ens starta men här har jag faktiskt nytta av min envishet som är det som gör att jag kämpar vidare för jag vill så gärna... jag vill orka jobba, jag vill få ta del av en arbetsgemenskap, jag vill träffa trevliga människor och ha fullt fart i mig så jag får vara den jag egentligen är...
Innan jag började min arbetsträning hade jag ett veckoschema som fick mig att vara helt slut men som ändå gjorde att återhämtningstiderna låg någorlunda i fas med vad jag orkade med, jag upplevde att jag hade uppnått en platå av viss stabilitet i vardagen. Att tillföra ytterligare två dagars aktivitet var egentligen dömt att misslyckas men för att överhuvudtaget kunna ha en chans att få den sökta sjukersättningen (sjukpensionen) måste alla möjligheter till att kunna vara yrkesverksam vara uttömda. Det förstår och respekterar jag till fullo - och finns det en chans, om än en mikroskopisk sådan att jag ska kunna arbeta igen, vill ingen hellre mer än mig få denna chans.
När jag nu så arbetstränat så innebär det att jag har tagit bort allt på plus-sidan i tillvaron som att gå på intressanta föreläsningar, träffa vänner för en fika i all enkelhet, jag har inte kunnat städa och tvätta hemma, har glömt mängder med saker som trots sin viktighet ändå fallit bort ur min existens... jag har ägnat mig åt att överleva och har haft som prioritet ett att ha mina medicinska vårdkontakter och som prioritet två sköta min arbetsträning och jag har kämpat som attan. Jag har gjort kloka val för att klara av detta och jag har inte kunnat få till en fungerande vardag hur jag än försökt.
Vad sjutton kan jag mer göra??????
Jo, jag kan välja att till varje pris ÖVERLEVA för livet är trots allt viktigare än att valsa i takt med försäkringskassa och arbetsförmedling, präktiga handledare som sitter inne med alla svar utan att ha någon som helst kunskap om mig och mina tillgångar och tillkortakommanden.
Jag väljer LIVET och jag är nöjd med mitt beslut, DET goda har kommit ur dessa hemska månader med sin kränkande avslutning. Vad FK lämnade för besked återkommer jag till.
torsdag 24 mars 2011
De svenska sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, är de unika?
2011-05-11: Redigerar detta långa inlägg till att bara länka till texten istället för kopiera den.
Tar mig friheten att klippa ur intressant text från publikationen nedan:
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
Läs gärna hela skriften, den är intressant!
Med tiden har systemet blivit allt snårigare och det är i dag svårt att få en överblick över ordningen och vilka rättigheter man som medborgare har. På en samhällig nivå är det dessutom knepigt att avgöra om nuvarande system är långsiktigt hållbara. Utmaningen får allt fler att fråga sig hur en väl utformad socialförsäkring ska se ut. Hur kan vi skapa ett system som erbjuder ett gott skydd samtidigt som den främjar rörlighet, stimulerar till omställning och anpassning och samtidigt är tydlig och transparent?
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
Tar mig friheten att klippa ur intressant text från publikationen nedan:
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
Läs gärna hela skriften, den är intressant!
Med tiden har systemet blivit allt snårigare och det är i dag svårt att få en överblick över ordningen och vilka rättigheter man som medborgare har. På en samhällig nivå är det dessutom knepigt att avgöra om nuvarande system är långsiktigt hållbara. Utmaningen får allt fler att fråga sig hur en väl utformad socialförsäkring ska se ut. Hur kan vi skapa ett system som erbjuder ett gott skydd samtidigt som den främjar rörlighet, stimulerar till omställning och anpassning och samtidigt är tydlig och transparent?
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)