Japp, här är jag igen!
Tystnad är aldrig bra som jag skrev om i förra inlägget men är det något sittande regering lyckats med är det faktiskt att riktigt knuffa ner mig till fotknölarna genom sin åtstramande politik. Att för första gången i livet inte vara självförsörjande är knäckande och jag lovar - ingen människa blir friskare av det. Näpp. Så det så. Hoppas idiotin med att utförsäkra folk från sjukförsäkringen går till historien som den dummaste och mest kostsamma sociala åtgärd som någonsin utförts i svenska samhället.
Jag kan inte se någon fördel med att stjälpa folk så de blir ännu sjukare, den ekvationen funkar helt enkelt inte hur man än försöker lösa den.
Uppenbarligen klarar inte ens Försäkringskassans anställda att begripa det. En handläggare jag pratat med visste inte att man inte kan ha sjukpenning medan man är utförsäkrad....... Say no more.
Nu har regeringen hittat på ett nytt bidrag för utförsäkrade. Alla skulle ju kunna jobba och försörja sig och betala skatt istället för att leva på bidrag. Mer bidrag än så här som jag nu kommer att få har jag aldrig haft. Den enorma fördelen är att jag månatligen slipper begära pengar för varje räkning för livsuppehållande funktioner så som el och uppehälle alltså. Jag slipper lämna in kontoutdrag som visar alla in- och utgifter och slipper försöka förstå mig på att regelverket ändras för varje gång jag ställer samma fråga. Nu har jag ändå den enorma fördelen att ha arbetat inom socialtjänsten. OM det nu kan räknas som fördel. Jag betvivlar efter de senaste åtta månaderna.
Det nya bidraget heter Boendetillägg. Det är till för oss som tidigare haft sjukersättning, blivit utförsäkrade, är det osv. Det gör att kommunerna slipper oss många av oss inom socialtjänsten. I alla fall inom försörjningsstödet. Tanken är att vi ska återfå chansen att bli självförsörjande. Oavsett om man har en bostad eller ej kan man lyfta detta bidrag och så långt är allt gott och väl.
Men jag kan ändå inte förstå varför jag ska få ett skattefritt bidrag istället för att få samma pengar som beskattningsbar inkomst. Jag kommer att få mindre pengar än innan utförsäkringen men mer än med försörjningsstöd. För andra kanske det blir annat resultat. Jag tillhör de lyckliga som i alla fall har en inkomst och inte är nollklassad som det så fint heter.
Tänker man några steg längre fram kan man ju förstå att den gruppen kommer få enormt låga inkomster som ålderspensionärer vid 65 års ålder... eller 75 eller vad det nu än kommer att bli. Med andra ord dömd till att leva på mer bidrag än någonsin tidigare.
Överlag saknas begreppet helhetssyn i samhället idag. Ingen verkar vilja se till helheten kring individen och dennes situation. Som gammal social omsorgare kan jag bara konstatera att utbildningen jag gick på 80-talet egentligen är mer aktuell än någonsin. Vårt fokus var just att se till helheten för individen medan andra samhällsfunktioner tog hand om den lilla delen av människan de hade hand om.
Inte undra på man känner sig ensam om det tänket. Finns det ens någon politiker med social omsorg som bakgrund??? Vi kanske alla gått i däck för länge sen av att gång på gång se idiotin i politiska beslut?
Hur som haver, hur idiotiskt jag än kan tycka att dessa nya reformer än är så kommer jag slippa uppta en handläggares tid inom försörjningsstöd hädanefter i alla fall och det är nog både hon och jag tacksamma för. Och kommunens ekonomi måste genom ett trollslag bli bättre. För jag har varit långt från ensam om detta. Vi är bara tysta. Inte ensamma.
Och för att rapportera om skuldsaneringsfrågan så är jag på gång att ansöka om en ny sådan. Skulderna har minskat faktiskt så chansen att få den beviljad är väl inte så stor. Men har bra läkarintyg, har en årsinkomst under 100 000 och urgamla skulder. Tvivlar på att det räcker för även den delen av samhället saknar helhetssyn. Denna gång har jag till skillnad mot förra omgången stöd av en kommunal skuldrådgivare och vilken skillnad.... hon gör mitt jobb!!! Otroligt skönt! Vilket stöd! Nu är det aldrig lika jobbigt att söka en andra gång som den första, i alla fall inte i mitt fall men ändå....
Förutom detta har jag ett par pågående ärenden som ligger hos Förvaltningsrätten. Tänk om det funnes en kommunalanställd tjänsteman som hjälpte mig med dessa överklaganden också så som skuldrådgivaren gör... Försäkringskassan har hela avdelningar med jurister och advokater, jag är alldeles ensam. Nog för jag kan läsa utantill och skriva in de uppgifter de behöver men hallå..... det handlar om resten av mitt liv det här och jag upplever mig vara helt rättslös.
Det kom papper från förvaltningsrätten häromdagen och och för tredje gången innehöll det ny information från Försäkringskassan. För första gången stod det klart och tydligt vad mina handlingar ska styrkas med, tidigare har det varit luddiga omskrivningar och jag har gjort så gott jag kunnat. Nu fick jag veta att jag ska styrka mina krav med intyg om det, det, det och det. Det har jag inte gjort så de avslår min ansökan om det och det. Jaha. Och varför i hela fridens da'r säger inte den handläggaren det till mig direkt när jag ansöker??????????????
Nä tvi vale. Det finns ingen lag som förbjuder mig att söka igen för tvivlar på att tre olika läkare hinner få fram de uppgifter som krävs för att ordna till luckorna som finns i mina papper men.... VAD KOSTAR INTE DETTA SAMHÄLLET????
Åter igen. Bristen på helhetssyn är uppenbar.
Med risk för att bli galen på livssituationen så kämpar jag vidare.
Över alla under har jag i alla fall lyckats få ny bostad. Helt fantastiskt. Ska flytta in till en hyresvärd som har ordning och reda och bostäder man slipper bli sjuk av, där renoveringar sker när så är nödvändigt osv osv. Det ska bli så skönt.
Hur jag ska ha råd och möjlighet att ro detta projekt i land vet jag inte. Men igår kom i alla fall beslutet om det nya boendetillägget från Försäkringskassan. Jag är återigen självförsörjande. Tack för det.
Tur jag har vett om att vara tacksam för det goda som sker och ha fokus på det.
Visar inlägg med etikett fattigdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fattigdom. Visa alla inlägg
torsdag 16 februari 2012
torsdag 29 december 2011
Tystnad
Det absolut dummaste man kan göra är egentligen att tystna.
Våra röster behövs. Och vi måste fortsätta tro på att vi gör skillnad. Någon gång. Absolut. Nettan har gjort en fin sammanställning i sin blogg, läs här: http://lantligalivet.blogspot.com/2011/12/de-finns-de.html
De senaste två månaderna har varit ganska kämpiga - tycker livet har varit kämpigt länge faktiskt. Den energi jag ska lägga på att må bättre och få en bra vardag lägger jag på tankar kring försörjning, diverse beslut som måste överklagas före ett visst datum... osv. Jag VET att älta och oja i sig inte gör någon nytta utan att det bara stjäl energi men ändå... det ligger över en medan det pågår som en gigantisk energitjuv.
Jag har många allergier och däribland emot många mediciner, har svårt med tillsatsämnen och kemiskt framställda preparat. Naturliga kosttillskott och mediciner ingår inte i högkostnadsskyddet tyvärr. Sedan många år kämpar jag mot dåligt blodvärde och numera också dålig blodstatus. En sådan enkel sak som att inte få beviljat merkostnader hos socialtjänsten för stöttande medel på hälsokost för detta gör mig vansinnigt trött. I flerdubbel bemärkelse alltså. För någon månad sen fick jag av ekonomiska skäl för mig att pröva ett receptbelagt medel i alla fall och det gick åt skogen. Först förstod jag inte varför jag blev så deppig utan tänkte att det är väl livet... ville inte vara med längre på ett konstigt sätt. När metallsmaken i munnen kom insåg jag att det var järnmedicinen! Kvickt in på fass.se och läsa om biverkningar och jackpot - det var medicinen som gjorde mig illa ännu en gång. Därtill visade sen proverna att kroppen inte kunnat ta upp det som var bra med medicinen så experimentet var ännu en gång helt i onödan. Och jag är fortsatt trött med taskig blodstatus. Nästa experiment är injektioner som är svindyra, måste komma ihåg att hämta ut dem innan årsskiftet för sen höjs egenavgiften på medicinerna med 400.- Var sjutton är det tänkt att man ska ta de pengarna ifrån??? Det skulle vara toppen om detta experiment lyckas så håll tummarna för mig.
Jag håller på med överklagan kring handikappersättningen som ska vara inne snart, därefter väntar detsamma med sjukersättningen. Och därtill socialtjänstens försörjningsstöd kring merkostnader som bara är nödvändigt att strida för så långt det går.
Min lungkapacitet har blivit bättre sen jag fick lite fondpengar till en inhalationsapparat minsann!!! Inte illa alls! Gissa om jag blev glad!!! Jag kan numera inhalera mediciner som jag inte bara tål - jag blir både mer lätt-andad och lite piggare av det, trevlig bieffekt kan man väl säga!?! :) Jag slipper värken i lungorna, får mindre värk i nacke och rygg... mycket trevligt! Tyvärr har jag inte råd med medicinerna, de kostar ca 400.- i månaden men vad gör man??? Jag kunde blåsa ut stearinljusen med kraft och utan lång kamp denna jul så gissa om jag var jublande glad!!! Övriga mediciner kostar redan som det är 500.- per månad och så förstås apotekets eviga 160.- som nu i januari alltså ökar.... skitskoj. Näe... inte alls.
När det gäller skuldsaneringen inväntar jag fortfarande besked från högsta instans. Nog för att det är mer effektivt att söka om och söka om och söka om och det ska jag strax göra det också.
Till jul fick vi stöd från Frälsningsarmén, en matkasse. Vilken hjälp! Jag har i alla år lagt pengar i deras kokande gryta och i år fick jag stå på andra sidan grytan så att säga. Så ser du en insamlingsbössa och kan avvara en slant så lägg den där. Pengar kommer faktiskt fram dit de behövs. Hur gott det än var att få stöd så var det otroligt ledsamt och ska på inget sätt glorifieras. Det är en oerhörd tragedi att det behövs i vårt land över huvudtaget. Att det därtill i vår lilla stad finns så många människor som behöver denna hjälp är helt otroligt illa för det speglar ändå hur det är på många andra ställen också.
Så ja... inte undra på jag inte har så stor lust att blogga - det är inte direkt roliga saker att skriva om. Men å andra sidan är egentligen tystnaden värre.
God fortsättning på dig och Gott Nytt År och jag hoppas för allas vår skull att 2012 blir mycket bättre än det år vi nu avslutar.
Våra röster behövs. Och vi måste fortsätta tro på att vi gör skillnad. Någon gång. Absolut. Nettan har gjort en fin sammanställning i sin blogg, läs här: http://lantligalivet.blogspot.com/2011/12/de-finns-de.html
De senaste två månaderna har varit ganska kämpiga - tycker livet har varit kämpigt länge faktiskt. Den energi jag ska lägga på att må bättre och få en bra vardag lägger jag på tankar kring försörjning, diverse beslut som måste överklagas före ett visst datum... osv. Jag VET att älta och oja i sig inte gör någon nytta utan att det bara stjäl energi men ändå... det ligger över en medan det pågår som en gigantisk energitjuv.
Jag har många allergier och däribland emot många mediciner, har svårt med tillsatsämnen och kemiskt framställda preparat. Naturliga kosttillskott och mediciner ingår inte i högkostnadsskyddet tyvärr. Sedan många år kämpar jag mot dåligt blodvärde och numera också dålig blodstatus. En sådan enkel sak som att inte få beviljat merkostnader hos socialtjänsten för stöttande medel på hälsokost för detta gör mig vansinnigt trött. I flerdubbel bemärkelse alltså. För någon månad sen fick jag av ekonomiska skäl för mig att pröva ett receptbelagt medel i alla fall och det gick åt skogen. Först förstod jag inte varför jag blev så deppig utan tänkte att det är väl livet... ville inte vara med längre på ett konstigt sätt. När metallsmaken i munnen kom insåg jag att det var järnmedicinen! Kvickt in på fass.se och läsa om biverkningar och jackpot - det var medicinen som gjorde mig illa ännu en gång. Därtill visade sen proverna att kroppen inte kunnat ta upp det som var bra med medicinen så experimentet var ännu en gång helt i onödan. Och jag är fortsatt trött med taskig blodstatus. Nästa experiment är injektioner som är svindyra, måste komma ihåg att hämta ut dem innan årsskiftet för sen höjs egenavgiften på medicinerna med 400.- Var sjutton är det tänkt att man ska ta de pengarna ifrån??? Det skulle vara toppen om detta experiment lyckas så håll tummarna för mig.
Jag håller på med överklagan kring handikappersättningen som ska vara inne snart, därefter väntar detsamma med sjukersättningen. Och därtill socialtjänstens försörjningsstöd kring merkostnader som bara är nödvändigt att strida för så långt det går.
Min lungkapacitet har blivit bättre sen jag fick lite fondpengar till en inhalationsapparat minsann!!! Inte illa alls! Gissa om jag blev glad!!! Jag kan numera inhalera mediciner som jag inte bara tål - jag blir både mer lätt-andad och lite piggare av det, trevlig bieffekt kan man väl säga!?! :) Jag slipper värken i lungorna, får mindre värk i nacke och rygg... mycket trevligt! Tyvärr har jag inte råd med medicinerna, de kostar ca 400.- i månaden men vad gör man??? Jag kunde blåsa ut stearinljusen med kraft och utan lång kamp denna jul så gissa om jag var jublande glad!!! Övriga mediciner kostar redan som det är 500.- per månad och så förstås apotekets eviga 160.- som nu i januari alltså ökar.... skitskoj. Näe... inte alls.
När det gäller skuldsaneringen inväntar jag fortfarande besked från högsta instans. Nog för att det är mer effektivt att söka om och söka om och söka om och det ska jag strax göra det också.
Till jul fick vi stöd från Frälsningsarmén, en matkasse. Vilken hjälp! Jag har i alla år lagt pengar i deras kokande gryta och i år fick jag stå på andra sidan grytan så att säga. Så ser du en insamlingsbössa och kan avvara en slant så lägg den där. Pengar kommer faktiskt fram dit de behövs. Hur gott det än var att få stöd så var det otroligt ledsamt och ska på inget sätt glorifieras. Det är en oerhörd tragedi att det behövs i vårt land över huvudtaget. Att det därtill i vår lilla stad finns så många människor som behöver denna hjälp är helt otroligt illa för det speglar ändå hur det är på många andra ställen också.
Så ja... inte undra på jag inte har så stor lust att blogga - det är inte direkt roliga saker att skriva om. Men å andra sidan är egentligen tystnaden värre.
God fortsättning på dig och Gott Nytt År och jag hoppas för allas vår skull att 2012 blir mycket bättre än det år vi nu avslutar.
måndag 13 juni 2011
Utförsäkringen
När jag skrev förra inlägget var tanken att jag skulle följa upp dagen efter med det jag EGENTLIGEN hade tänkt blogga om.... Nämligen utförsäkringen av sjuka. År 2011 i Sverige. Det blev inte av för jag var urförbannad. Jag visste inte.... trots att jag själv anser mig vara ganska upplyst som person.... visste inte riktigt hur illa det ser ut i Sverige idag.
Under min tid då jag arbetstränade fick jag besked om att om utifall att jag INTE får den sökta sjukersättningen tillsvidare så blir jag utförsäkrad och får, om jag vill, ingå i aktivitetsgarantin under tre månader för att sen ha möjlighet att eventuellt bli sjukskriven igen. Åtagandena under dessa tre månader ska vara individuellt anpassade och möjlighet till mjukstart ska finnas. På grund av tidigare låg halvtidslön ska jag i så fall få lov att söka försörjningsstöd som komplement för att överleva. Hepp, (för att citera en annan blogg).
Om jag tackar nej till att ingå i aktivitetsgarantin så går jag direkt till att söka försörjningsstöd. Utan möjlighet att kunna återvända till sjukförsäkringen. Således dömd till att för all framtid vara beroende av socialtjänsten. Drygt 40 år gammal. Hur sjutton kan man ge ett sådant besked till NÅGON undrar jag? Hepp.
Självklart kan mirakel inträffa, jag kan bli frisk och återigen jobba ihop en sjukpenninggrundande inkomst..... JAG ÄR SJUK och har mängder med papper på detta, utredningar är gjorda högt och lågt och fram och tillbaka under mängder med år. Således innebär detta att jag är för sjuk för att arbeta och är man det kan man inte jobba sig till rätten till sjukpenning igen.
Får man inte sjukpenning kan man inte heller längre fram ansöka om sjukersättning (alltså - sjukpension som det hette förr). Får jag inte sjukersättning får jag inte heller bostadstillägg, jag får inte min AFA-ersättning och jag får således strålande 0 kr i årsinkomst. Jag kommer under resterande livstid inte betala skatt utan leva på skattebetalarna. Nåja, någon liten pension får jag nog för de år jag tidigare jobbat så lite kan jag nog skjuta till så där om ca 25 år... Hepp.
Är det då någon skillnad att leva på försörjningsstöd alternativt sjukersättning???
JA, det är en enorm skillnad. Inte i kronor räknat för där skiljer det endast några hundralappar.... Ca 600 mer i plånboken om jag lever på sjukersättning men för andra diffar det på mer. Men 600 kan å andra sidan vara en enorm skillnad... speciellt då man är utan dem år efter år....
Ligga samhället och skattebetalarna till last resten av livet då??? Njae, det skiljer också lite för andra ersättningar/försäkringar bidrar till försörjningen om man lever med sjukersättning. Att leva på försörjningsstöd innebär att alla pengar kommer från socialtjänsten... dessutom måste man BE om mer pengar varje gång någonting inträffar i livet. Sannolikheten att man måste överklaga, driva rättsprocesser är ganska stor då sparbetingen är stora i landets kommuner. Hepp.... var ska den kraften komma ifrån?
Största skillnaden är dock känslan av att vara en värdig deltagare i samhället.... kunna försörja sig själv utan att någon ifrågasätter vilka val man gör... kanske kunna göra något roligt någon gång... inte mycket men något. Det är stor skillnad det. Få vara ifred och kanske om 5-10 år ha samlat tillräckligt med energi för att återigen få en fungerande vardag...
Ja... nog för att jag visste mycket men jag visste inte att det kunde vara så här kört om man är för sjuk för att kunna ge sig in i aktivitetsgarantin.... Även om många redan tvingats göra det och många också har fått ge upp, så önskar jag mig att få slippa den erfarenheten.
I slutet av sommaren någon gång kommer jag att få besked om hur min framtid blir.
Vad var det då jag missat i allt som skrivits i detta ämne de senaste åren? Jo... Jag hade missat att då man blir utförsäkrad och inte får återvända till sjukförsäkringen så har man inte heller någon annan möjlighet att komma dit igen än genom att arbeta xxx antal dagar för att få en sjukpenninggrundande inkomst igen. Jag kunde aldrig någonsin tro att man för all framtid kunde bli helt utestängd och tilldömd att leva på socialbidrag (som det hette förr)... jag borde ha vetat om det, men det gjorde jag inte. Jag visste inte det var så otroligt illa.
Hepp hepp, jag har lärt mig ytterligare något nytt.
Jo - jag tillhör förresten de priviligerade som har en valmöjlighet för jag har stämpeldagar kvar sedan flera år tillbaka - hade jag inte haft det hade jag inte ens kunnat "välja" mig in i aktivietsgarantin... Vad jag nu ska där och göra kan man undra.... men jag ser det inte ens som ett val. Men troligen ska jag uppvisa någon slags tacksamhet. Hepp, hepp.
Glad sommar och må du ha råd och ork att åka på semester! Njut i så fall. Även för oss som inte kan. Hepp.
Fresh Start Bloggen
Tillägg den 14 juni: Kärt barn har många namn. Tillsvidare sjukersättning heter numera stadigvarande sjukersättning och så här skriver FK: Du som är mellan 30 och 64 år kan få sjukersättning om din arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Med stadigvarande menas för all överskådlig framtid. Bedömningen av arbetsförmågan gäller alla arbeten på hela arbetsmarknaden.
Under min tid då jag arbetstränade fick jag besked om att om utifall att jag INTE får den sökta sjukersättningen tillsvidare så blir jag utförsäkrad och får, om jag vill, ingå i aktivitetsgarantin under tre månader för att sen ha möjlighet att eventuellt bli sjukskriven igen. Åtagandena under dessa tre månader ska vara individuellt anpassade och möjlighet till mjukstart ska finnas. På grund av tidigare låg halvtidslön ska jag i så fall få lov att söka försörjningsstöd som komplement för att överleva. Hepp, (för att citera en annan blogg).
Om jag tackar nej till att ingå i aktivitetsgarantin så går jag direkt till att söka försörjningsstöd. Utan möjlighet att kunna återvända till sjukförsäkringen. Således dömd till att för all framtid vara beroende av socialtjänsten. Drygt 40 år gammal. Hur sjutton kan man ge ett sådant besked till NÅGON undrar jag? Hepp.
Självklart kan mirakel inträffa, jag kan bli frisk och återigen jobba ihop en sjukpenninggrundande inkomst..... JAG ÄR SJUK och har mängder med papper på detta, utredningar är gjorda högt och lågt och fram och tillbaka under mängder med år. Således innebär detta att jag är för sjuk för att arbeta och är man det kan man inte jobba sig till rätten till sjukpenning igen.
Får man inte sjukpenning kan man inte heller längre fram ansöka om sjukersättning (alltså - sjukpension som det hette förr). Får jag inte sjukersättning får jag inte heller bostadstillägg, jag får inte min AFA-ersättning och jag får således strålande 0 kr i årsinkomst. Jag kommer under resterande livstid inte betala skatt utan leva på skattebetalarna. Nåja, någon liten pension får jag nog för de år jag tidigare jobbat så lite kan jag nog skjuta till så där om ca 25 år... Hepp.
Är det då någon skillnad att leva på försörjningsstöd alternativt sjukersättning???
JA, det är en enorm skillnad. Inte i kronor räknat för där skiljer det endast några hundralappar.... Ca 600 mer i plånboken om jag lever på sjukersättning men för andra diffar det på mer. Men 600 kan å andra sidan vara en enorm skillnad... speciellt då man är utan dem år efter år....
Ligga samhället och skattebetalarna till last resten av livet då??? Njae, det skiljer också lite för andra ersättningar/försäkringar bidrar till försörjningen om man lever med sjukersättning. Att leva på försörjningsstöd innebär att alla pengar kommer från socialtjänsten... dessutom måste man BE om mer pengar varje gång någonting inträffar i livet. Sannolikheten att man måste överklaga, driva rättsprocesser är ganska stor då sparbetingen är stora i landets kommuner. Hepp.... var ska den kraften komma ifrån?
Största skillnaden är dock känslan av att vara en värdig deltagare i samhället.... kunna försörja sig själv utan att någon ifrågasätter vilka val man gör... kanske kunna göra något roligt någon gång... inte mycket men något. Det är stor skillnad det. Få vara ifred och kanske om 5-10 år ha samlat tillräckligt med energi för att återigen få en fungerande vardag...
Ja... nog för att jag visste mycket men jag visste inte att det kunde vara så här kört om man är för sjuk för att kunna ge sig in i aktivitetsgarantin.... Även om många redan tvingats göra det och många också har fått ge upp, så önskar jag mig att få slippa den erfarenheten.
I slutet av sommaren någon gång kommer jag att få besked om hur min framtid blir.
Vad var det då jag missat i allt som skrivits i detta ämne de senaste åren? Jo... Jag hade missat att då man blir utförsäkrad och inte får återvända till sjukförsäkringen så har man inte heller någon annan möjlighet att komma dit igen än genom att arbeta xxx antal dagar för att få en sjukpenninggrundande inkomst igen. Jag kunde aldrig någonsin tro att man för all framtid kunde bli helt utestängd och tilldömd att leva på socialbidrag (som det hette förr)... jag borde ha vetat om det, men det gjorde jag inte. Jag visste inte det var så otroligt illa.
Hepp hepp, jag har lärt mig ytterligare något nytt.
Jo - jag tillhör förresten de priviligerade som har en valmöjlighet för jag har stämpeldagar kvar sedan flera år tillbaka - hade jag inte haft det hade jag inte ens kunnat "välja" mig in i aktivietsgarantin... Vad jag nu ska där och göra kan man undra.... men jag ser det inte ens som ett val. Men troligen ska jag uppvisa någon slags tacksamhet. Hepp, hepp.
Glad sommar och må du ha råd och ork att åka på semester! Njut i så fall. Även för oss som inte kan. Hepp.
Fresh Start Bloggen
Tillägg den 14 juni: Kärt barn har många namn. Tillsvidare sjukersättning heter numera stadigvarande sjukersättning och så här skriver FK: Du som är mellan 30 och 64 år kan få sjukersättning om din arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Med stadigvarande menas för all överskådlig framtid. Bedömningen av arbetsförmågan gäller alla arbeten på hela arbetsmarknaden.
onsdag 11 maj 2011
Arbetsträningen
Jag är numera ingen flitig bloggare men lite då och då händer det saker i livet som får mig att inte tiga still i min trötthet längre. Igår var jag på ett möte med bl.a FK och AF på den plats där jag arbetstränat senaste tiden. Under den här tiden har jag ganska snabbt blivit mycket sjukare och har kämpat med livslusten då all min lilla ork använts till att bokstavligen överleva.
Kombinerat med dessa tider för arbetsträningen har jag fortsatt med sjukgymnastik, diverse utredningar om min hälsa osv så jag har varit ganska fullbokad - långt mer än vad orken räckt till för. Eftersom min läkare tryckt på att jag under inga villkor får plocka bort sjukgymnastiken så har jag valt att prioritera den och har meddelat arbetsstället att nu har jag för mycket inbokat så jag kan inte komma idag, alternativt att tröttheten slagit till och jag har slutat fungera över huvudtaget och därför sjukanmält mig.
Nu visar det sig på detta möte att man på arbetsstället trott att jag prioriterat fel i livet och att jag kanske ska fundera över att om jag ska till jobbet dagen efter så kanske jag ska lägga mig lite tidigare så jag med andra ord slipper vara så trött. Därtill är det bra om jag funderar över valen över andra åtaganden jag gör och att jag kanske inte kan klara av allt jag vill göra när jag jobbar precis så som de själva får göra i sina liv.
Här satt jag bara och gapade av pur förvåning. Jag har aldrig i hela mitt liv hört någon misstolka mig något så enormt. Nu säger dessa funderingar mycket mer om den som uttryckte dem än om mig och jag inser att jag skulle varit övertydlig i allt vad jag sagt under hela denna tid. Problemet är att jag är inte van att behöva förklara och uttrycka mig alltför super- och övertydligt för jag är van att bemötas med respekt och tillit till att det jag säger är sant. Okej, de här människorna känner mig inte men jag har mött många andra som inte heller känt mig och ändå inte tolkat mig så helt fel.
När jag har sjukanmält mig pga min trötthet så betyder det inte att jag gjort felaktiga val som leder till trötthet. Okej, det finns säkert människor som gör så men jag tillhör inte dem då jag har fullt upp med att ta mig genom en dag i taget och oftast en del av dagen i taget. Min trötthet kommer av sjukdom och om jag har energi till 30 min sysselsättning en dag så går den energin till att ta mig upp ur sängen, fixa maten och hygienen. Har jag tur kan jag i den processen få mer energi så jag får något mer gjort än så men ibland stannar tillvaron den dagen där och inget mer händer, Och då menar jag INGET MER. Ingen tvätt blir tvättad, ingen träff med någon god vän, ingen aktivitet över huvudtaget. Jag blir liggandes eller sittandes hemma helt enkelt.
Andra dagar är bättre dagar och då kanske orken räcker till de där starttimmarna på morgonen med effektiv tid på 30 - 40 min (fördelat på tre timmar ca pga värk, stelhet och trötthet) OCH en aktivitet därtill, exempelvis besök på sjukgymnastikens gym. Efter ett sådant besök måste jag ta mig hemåt så snart som möjligt, ibland blir jag sittandes i bilen totalt slut och kan inte ens köra bilen hem utan då får jag vackert vänta tills orken kommer tillbaka vilket kan ta mellan 1-2 timmar. Jag är ändå tacksam för tänk om orken inte återvänder när jag sitter där och hämtar igen mig? Tänk om den gamla bilen inte fungerar längre så jag får lov att åka buss med all mertid det kräver och inte minst alla dofter och allergener de övriga passagerarna för med sig som jag reagerar på? Nej, jag är tacksam och hänger mig åt den känslan för annars skulle jag inte orka.
Väl hemma efter ett sådant besök så händer inget mer den dagen utan det är bara vila som gäller. Absolut inget mer. Ingen disk blir diskad, ingen mat blir lagad, absolut inget händer mer än vila. Ibland kan jag orka läsa eller se på tv under vilan men det är ingen självklarhet eller något jag tar för givet.
En annan dag kan det på schemat stå arbetsträning i ca 2 timmar. Då startar jag dagen i min egen takt några timmar innan jag ska vara på plats och är jag övertrött orkar jag inte ens starta men här har jag faktiskt nytta av min envishet som är det som gör att jag kämpar vidare för jag vill så gärna... jag vill orka jobba, jag vill få ta del av en arbetsgemenskap, jag vill träffa trevliga människor och ha fullt fart i mig så jag får vara den jag egentligen är...
Innan jag började min arbetsträning hade jag ett veckoschema som fick mig att vara helt slut men som ändå gjorde att återhämtningstiderna låg någorlunda i fas med vad jag orkade med, jag upplevde att jag hade uppnått en platå av viss stabilitet i vardagen. Att tillföra ytterligare två dagars aktivitet var egentligen dömt att misslyckas men för att överhuvudtaget kunna ha en chans att få den sökta sjukersättningen (sjukpensionen) måste alla möjligheter till att kunna vara yrkesverksam vara uttömda. Det förstår och respekterar jag till fullo - och finns det en chans, om än en mikroskopisk sådan att jag ska kunna arbeta igen, vill ingen hellre mer än mig få denna chans.
När jag nu så arbetstränat så innebär det att jag har tagit bort allt på plus-sidan i tillvaron som att gå på intressanta föreläsningar, träffa vänner för en fika i all enkelhet, jag har inte kunnat städa och tvätta hemma, har glömt mängder med saker som trots sin viktighet ändå fallit bort ur min existens... jag har ägnat mig åt att överleva och har haft som prioritet ett att ha mina medicinska vårdkontakter och som prioritet två sköta min arbetsträning och jag har kämpat som attan. Jag har gjort kloka val för att klara av detta och jag har inte kunnat få till en fungerande vardag hur jag än försökt.
Vad sjutton kan jag mer göra??????
Jo, jag kan välja att till varje pris ÖVERLEVA för livet är trots allt viktigare än att valsa i takt med försäkringskassa och arbetsförmedling, präktiga handledare som sitter inne med alla svar utan att ha någon som helst kunskap om mig och mina tillgångar och tillkortakommanden.
Jag väljer LIVET och jag är nöjd med mitt beslut, DET goda har kommit ur dessa hemska månader med sin kränkande avslutning. Vad FK lämnade för besked återkommer jag till.
Kombinerat med dessa tider för arbetsträningen har jag fortsatt med sjukgymnastik, diverse utredningar om min hälsa osv så jag har varit ganska fullbokad - långt mer än vad orken räckt till för. Eftersom min läkare tryckt på att jag under inga villkor får plocka bort sjukgymnastiken så har jag valt att prioritera den och har meddelat arbetsstället att nu har jag för mycket inbokat så jag kan inte komma idag, alternativt att tröttheten slagit till och jag har slutat fungera över huvudtaget och därför sjukanmält mig.
Nu visar det sig på detta möte att man på arbetsstället trott att jag prioriterat fel i livet och att jag kanske ska fundera över att om jag ska till jobbet dagen efter så kanske jag ska lägga mig lite tidigare så jag med andra ord slipper vara så trött. Därtill är det bra om jag funderar över valen över andra åtaganden jag gör och att jag kanske inte kan klara av allt jag vill göra när jag jobbar precis så som de själva får göra i sina liv.
Här satt jag bara och gapade av pur förvåning. Jag har aldrig i hela mitt liv hört någon misstolka mig något så enormt. Nu säger dessa funderingar mycket mer om den som uttryckte dem än om mig och jag inser att jag skulle varit övertydlig i allt vad jag sagt under hela denna tid. Problemet är att jag är inte van att behöva förklara och uttrycka mig alltför super- och övertydligt för jag är van att bemötas med respekt och tillit till att det jag säger är sant. Okej, de här människorna känner mig inte men jag har mött många andra som inte heller känt mig och ändå inte tolkat mig så helt fel.
När jag har sjukanmält mig pga min trötthet så betyder det inte att jag gjort felaktiga val som leder till trötthet. Okej, det finns säkert människor som gör så men jag tillhör inte dem då jag har fullt upp med att ta mig genom en dag i taget och oftast en del av dagen i taget. Min trötthet kommer av sjukdom och om jag har energi till 30 min sysselsättning en dag så går den energin till att ta mig upp ur sängen, fixa maten och hygienen. Har jag tur kan jag i den processen få mer energi så jag får något mer gjort än så men ibland stannar tillvaron den dagen där och inget mer händer, Och då menar jag INGET MER. Ingen tvätt blir tvättad, ingen träff med någon god vän, ingen aktivitet över huvudtaget. Jag blir liggandes eller sittandes hemma helt enkelt.
Andra dagar är bättre dagar och då kanske orken räcker till de där starttimmarna på morgonen med effektiv tid på 30 - 40 min (fördelat på tre timmar ca pga värk, stelhet och trötthet) OCH en aktivitet därtill, exempelvis besök på sjukgymnastikens gym. Efter ett sådant besök måste jag ta mig hemåt så snart som möjligt, ibland blir jag sittandes i bilen totalt slut och kan inte ens köra bilen hem utan då får jag vackert vänta tills orken kommer tillbaka vilket kan ta mellan 1-2 timmar. Jag är ändå tacksam för tänk om orken inte återvänder när jag sitter där och hämtar igen mig? Tänk om den gamla bilen inte fungerar längre så jag får lov att åka buss med all mertid det kräver och inte minst alla dofter och allergener de övriga passagerarna för med sig som jag reagerar på? Nej, jag är tacksam och hänger mig åt den känslan för annars skulle jag inte orka.
Väl hemma efter ett sådant besök så händer inget mer den dagen utan det är bara vila som gäller. Absolut inget mer. Ingen disk blir diskad, ingen mat blir lagad, absolut inget händer mer än vila. Ibland kan jag orka läsa eller se på tv under vilan men det är ingen självklarhet eller något jag tar för givet.
En annan dag kan det på schemat stå arbetsträning i ca 2 timmar. Då startar jag dagen i min egen takt några timmar innan jag ska vara på plats och är jag övertrött orkar jag inte ens starta men här har jag faktiskt nytta av min envishet som är det som gör att jag kämpar vidare för jag vill så gärna... jag vill orka jobba, jag vill få ta del av en arbetsgemenskap, jag vill träffa trevliga människor och ha fullt fart i mig så jag får vara den jag egentligen är...
Innan jag började min arbetsträning hade jag ett veckoschema som fick mig att vara helt slut men som ändå gjorde att återhämtningstiderna låg någorlunda i fas med vad jag orkade med, jag upplevde att jag hade uppnått en platå av viss stabilitet i vardagen. Att tillföra ytterligare två dagars aktivitet var egentligen dömt att misslyckas men för att överhuvudtaget kunna ha en chans att få den sökta sjukersättningen (sjukpensionen) måste alla möjligheter till att kunna vara yrkesverksam vara uttömda. Det förstår och respekterar jag till fullo - och finns det en chans, om än en mikroskopisk sådan att jag ska kunna arbeta igen, vill ingen hellre mer än mig få denna chans.
När jag nu så arbetstränat så innebär det att jag har tagit bort allt på plus-sidan i tillvaron som att gå på intressanta föreläsningar, träffa vänner för en fika i all enkelhet, jag har inte kunnat städa och tvätta hemma, har glömt mängder med saker som trots sin viktighet ändå fallit bort ur min existens... jag har ägnat mig åt att överleva och har haft som prioritet ett att ha mina medicinska vårdkontakter och som prioritet två sköta min arbetsträning och jag har kämpat som attan. Jag har gjort kloka val för att klara av detta och jag har inte kunnat få till en fungerande vardag hur jag än försökt.
Vad sjutton kan jag mer göra??????
Jo, jag kan välja att till varje pris ÖVERLEVA för livet är trots allt viktigare än att valsa i takt med försäkringskassa och arbetsförmedling, präktiga handledare som sitter inne med alla svar utan att ha någon som helst kunskap om mig och mina tillgångar och tillkortakommanden.
Jag väljer LIVET och jag är nöjd med mitt beslut, DET goda har kommit ur dessa hemska månader med sin kränkande avslutning. Vad FK lämnade för besked återkommer jag till.
torsdag 24 mars 2011
De svenska sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, är de unika?
2011-05-11: Redigerar detta långa inlägg till att bara länka till texten istället för kopiera den.
Tar mig friheten att klippa ur intressant text från publikationen nedan:
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
Läs gärna hela skriften, den är intressant!
Med tiden har systemet blivit allt snårigare och det är i dag svårt att få en överblick över ordningen och vilka rättigheter man som medborgare har. På en samhällig nivå är det dessutom knepigt att avgöra om nuvarande system är långsiktigt hållbara. Utmaningen får allt fler att fråga sig hur en väl utformad socialförsäkring ska se ut. Hur kan vi skapa ett system som erbjuder ett gott skydd samtidigt som den främjar rörlighet, stimulerar till omställning och anpassning och samtidigt är tydlig och transparent?
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
Tar mig friheten att klippa ur intressant text från publikationen nedan:
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
Läs gärna hela skriften, den är intressant!
Med tiden har systemet blivit allt snårigare och det är i dag svårt att få en överblick över ordningen och vilka rättigheter man som medborgare har. På en samhällig nivå är det dessutom knepigt att avgöra om nuvarande system är långsiktigt hållbara. Utmaningen får allt fler att fråga sig hur en väl utformad socialförsäkring ska se ut. Hur kan vi skapa ett system som erbjuder ett gott skydd samtidigt som den främjar rörlighet, stimulerar till omställning och anpassning och samtidigt är tydlig och transparent?
http://www.temafattigdom.se/files/contentFiles/2011rapporter/timbrorapportde_svenska_sjukocharbetsloshetsforsakringarna__ar_de_unika.pdf
torsdag 10 mars 2011
Biskopen om utanförskap och fattigdom i dagens Sverige
Gläds åt att kyrkan ser konskvenserna hur tragiskt det än är. Insiktsfullt och väl skrivet av en Biskop som vågat ta ställning. För att läsa artikeln, klicka på bilden. Införd i SLA idag 10 mars.
Ytterligare en insändare i samma tidning om fattigdomen i Sverige, denna gång funderingar kring Coop och deras nya rabattsystem. Tyckte funderingarna var intressanta då jag stått på Coop och undrat exakt samma sak.
Sverige håller på och vakna rejält, tystnaden ÄR verkligen bruten och fler och fler reagerar.
VI GÖR SKILLNAD!!!
tisdag 31 augusti 2010
Valbryderier
Allt medan val-löftena haglar för fullt blir jag mer och mer fundersam. Det verkar inte finnas något parti för just mig. De röd-gröna tycker att även de som inte har så mycket ska tjäna på reformer som införs istället för att de som redan har mycket ska få mest. Nästa inslag på nyheterna handlar om att de röd-gröna lovar villa-ägarna något som gör att de får lite ekonomisk lättnad... Jag minns inte ens för det blir så ointressant med en gång...
Villaägarna förtjänar säkert att få mer pengar att leva av dem också men många av dem har fått många lättnader tack vare de minskade fastighetsskatterna. Vi hyresgäster får höjd hyra fastän bränslekostnaderna och fastighetsskatterna minskar för de som äger husen.
Reinfeldts hushåll har tjänat 125 000 per år på alla nyheter hans regering infört enligt en artikel i Aftonbladet häromdagen.. För mig har det blivit sämre sjukförsäkring, vänner har blivit utförsäkrade, ökade matkostnader, höjd hyra, höjd hushållsel, lägre sjukersättning pga nya regler och sänkt prisbasbelopp.
Överskuldsatta är en totalt glömd grupp. INGEN verkar tycka att våra röster är ett dugg värda. Ingen. Förutom Jan Ertsborn i Folkpartiet förstås - vår hjälte. Men det innebär ju att de rika fortsätter få ännu mer även nästa period... Ytterligare 125 000 till Reinfeldt... Nej, tack. Han har så han klarar sig. Och JOBB har han dessutom. Och han KAN jobba inte minst. Troligen är han FRISK dessutom. Somliga vill ha ALLT med andra ord. Och unnar inte andra detsamma. Solidariet...???
För mig har det alltid varit självklart att rösta. Det här är första gången jag känner att jag inte har någon lust till det alls. Men självklart slutar det med att jag röstar för det GÖR MAN BARA. Frågan är bara på VAD???
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, överskuldsatt, val-löften, fattiga riddare, hyresgäster
Pingat på twingly och intressant.
Villaägarna förtjänar säkert att få mer pengar att leva av dem också men många av dem har fått många lättnader tack vare de minskade fastighetsskatterna. Vi hyresgäster får höjd hyra fastän bränslekostnaderna och fastighetsskatterna minskar för de som äger husen.
Reinfeldts hushåll har tjänat 125 000 per år på alla nyheter hans regering infört enligt en artikel i Aftonbladet häromdagen.. För mig har det blivit sämre sjukförsäkring, vänner har blivit utförsäkrade, ökade matkostnader, höjd hyra, höjd hushållsel, lägre sjukersättning pga nya regler och sänkt prisbasbelopp.
Överskuldsatta är en totalt glömd grupp. INGEN verkar tycka att våra röster är ett dugg värda. Ingen. Förutom Jan Ertsborn i Folkpartiet förstås - vår hjälte. Men det innebär ju att de rika fortsätter få ännu mer även nästa period... Ytterligare 125 000 till Reinfeldt... Nej, tack. Han har så han klarar sig. Och JOBB har han dessutom. Och han KAN jobba inte minst. Troligen är han FRISK dessutom. Somliga vill ha ALLT med andra ord. Och unnar inte andra detsamma. Solidariet...???
För mig har det alltid varit självklart att rösta. Det här är första gången jag känner att jag inte har någon lust till det alls. Men självklart slutar det med att jag röstar för det GÖR MAN BARA. Frågan är bara på VAD???
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, överskuldsatt, val-löften, fattiga riddare, hyresgäster
Pingat på twingly och intressant.
onsdag 25 augusti 2010
Jobb in absurdum
Att reglerna kring att söka arbete, pendla och flytt har skärpts till de senaste åren har väl inte undgått någon får man anta. Här kommer en historia rätt ur vardagslivet för Rita som lovat mig publicera hennes inlägg här på bloggen.
Jag har fått ett jobb på fyra månader. Jättebra jobb o trivsamt osv. MEN..jag har inte råd att ta mig till jobbet och jag fick inte tacka nej för AF. Så nu sitter jag i en sits där jag mår sämre o sämre, har fått en depression, sover inte, ont i magen, diarre, illamående pga min situation.
Jag pendlar med en lånad bil 30 mil om dagen. Bilen är skrot rent ut sagt. Jag är glad varje dag jag tar mig till o från jobbet. (går ingen buss eller tåg till orten)Jag får inget pendlingsstöd från AF eftersom anställningen inte varar minst 6 månader. Jag kan inte veckopendla eftersom jag har små barn hemma. AF skickade mig till soc, där dom säger att det inte är deras bord utan AF får ta ansvar för detta. Pratade med skatteverket om någon skattejämkning, o det skulle jag ju kunna få...men det hjälper inte mig NU. Som det är idag har jag pengar så jag tar mig till o från jobbet i 10 dagar till, då kan jag inte handla någon mat alls till mig och barnen. (De äter frukost mellanmål o lunch i skolan) Jag äter gröt till frukost o middag, o en macka på jobbet. När barnen kommer hem får dom gröt. Helgerna får vi äta gröt eller flingor och scones o macka med smör. så här får jag leva till den första lönen kommer i september.
Jag kan inte be om förskott på lönen. Arbetsplatsen har ett lönessystem där det inte fungerar så. Vad fan ska jag göra?
AF säger att jag ska söka bostad på orten.Och jag kan inte få flyttbidrag pga anställningen bara är fyra månader, måste vara 6 månader. O inte fan kan jag ta dubbla hyror. Det är ju ingen jättelön jag har. När jag betalt bensinkostnaderna så har jag mindre än vad jag hade när jag fick akassa, o då låg jag under kronofogdens existensminimum. O hur lätt är det o få bostad med skulder hos KFM? Hjälp...nån som har nåt tips på hur jag ska reda ut det här?
Läs även andra bloggares åsikter om myndigheter, fattigdom, fattiga riddare, rättslös
Pingat på twingly och intressant.se
Jag har fått ett jobb på fyra månader. Jättebra jobb o trivsamt osv. MEN..jag har inte råd att ta mig till jobbet och jag fick inte tacka nej för AF. Så nu sitter jag i en sits där jag mår sämre o sämre, har fått en depression, sover inte, ont i magen, diarre, illamående pga min situation.
Jag pendlar med en lånad bil 30 mil om dagen. Bilen är skrot rent ut sagt. Jag är glad varje dag jag tar mig till o från jobbet. (går ingen buss eller tåg till orten)Jag får inget pendlingsstöd från AF eftersom anställningen inte varar minst 6 månader. Jag kan inte veckopendla eftersom jag har små barn hemma. AF skickade mig till soc, där dom säger att det inte är deras bord utan AF får ta ansvar för detta. Pratade med skatteverket om någon skattejämkning, o det skulle jag ju kunna få...men det hjälper inte mig NU. Som det är idag har jag pengar så jag tar mig till o från jobbet i 10 dagar till, då kan jag inte handla någon mat alls till mig och barnen. (De äter frukost mellanmål o lunch i skolan) Jag äter gröt till frukost o middag, o en macka på jobbet. När barnen kommer hem får dom gröt. Helgerna får vi äta gröt eller flingor och scones o macka med smör. så här får jag leva till den första lönen kommer i september.
Jag kan inte be om förskott på lönen. Arbetsplatsen har ett lönessystem där det inte fungerar så. Vad fan ska jag göra?
AF säger att jag ska söka bostad på orten.Och jag kan inte få flyttbidrag pga anställningen bara är fyra månader, måste vara 6 månader. O inte fan kan jag ta dubbla hyror. Det är ju ingen jättelön jag har. När jag betalt bensinkostnaderna så har jag mindre än vad jag hade när jag fick akassa, o då låg jag under kronofogdens existensminimum. O hur lätt är det o få bostad med skulder hos KFM? Hjälp...nån som har nåt tips på hur jag ska reda ut det här?
Läs även andra bloggares åsikter om myndigheter, fattigdom, fattiga riddare, rättslös
Pingat på twingly och intressant.se
onsdag 4 augusti 2010
Robin Hood Politik
Efter att ha läst Dwights inlägg står det återigen klart att Sverige har infört Robin Hood-politik och det enda vettiga med det är väl att vi åter gemensamt kan kämpa för solidaritet och därmed ta ansvar för och hjälpa varandra till att kunna leva ett gott liv....
Och all vettighet däri som jag kan skåda må väl vara att vi i slutänden kanske kan få ett bättre samhälle för ALLA. Ju mer man läser och lär ju mer ojämlikt inser man att vårt Sverige av idag faktiskt är. Och jag fortsätter att vara trött lite till. Tyvärr. Frågan ska inte kännas övermäktig men ibland gör den det. Men jag tror på förändring till det bättre innerst inne. Och jag vägrar hålla tyst, det har jag gjort så många år tidigare så det räcker med det.
Fler som inte håller tyst är Nattljus som skriver dagbok om livet som utförsäkrad från försäkringskassan. The Rocker skriver om tudelningen av vårt rike. No Cash berättar om livet som svartlistad som är synonymt med överskuldsatthet. Mannan minns gamla tider och Ulrika har hittat en blogg som tidigt beskriver KFM:s roll när det gäller möjliggörandet av sms-lånens överlevnad. Och fler skriver vidare. Och kämpar vidare.
När det gäller sms-lån har jag hört och sett en del senaste tiden. Dock har jag ingen personlig erfarenhet av dem. Vilket jag är glad för såklart. Har man inga pengar och inte vet vart man ska vända sig kan jag förstå att det kan vara lätt hänt att slänga iväg ett sms och så vips kan man ställa fram mat på bordet ännu en tid.
På min tid när det inga pengar fanns till mat och livet var som jävligast fanns inga sms-lån så mina funderingar är att hur sjutton gjorde vi då? När den senare delen av sommaren så här närmar sig minns jag våra cykelturer och lyckan då vi hittade ett ensamt plommonträd och kunde ha fest! Eller ännu hellre: Äppelträden vid vägkanter ursprungna från bilisters sopor. Många år senare fruktbärande äppelträd som kan ge så mycket mat till den som ingen mat har.
Äppelkompott, äppelkaka, äppelpaj, äppelmos för billig peng... i stort sett bara att tillsätta socker och en hoper arbete och så fylla frysen... Yes! Sensommartider kan vara bra tider!
Och snälla släktingar. Tack och lov för dem. En stor karta ägg eller två... ibland till och med tre. Stod sig så länge då de var pinfärska när de kom hem till oss. Även kött och annat hittade hem och tack för det, vi hade inte klarat oss utan den hjälpen.
Men alltså inga sms-lån, tack och lov. På något sätt lyckades vi ändå överleva även de stunder det såg som värst ut. Hur som helst så kom det till slut pengar någonstans ifrån. Men ibland var de där stunderna av väntan otroligt långa.
Så tänk på det du Reinfeldt om du inte har annat att tänka på. Förresten. Tänk på det. Ständigt. Speciellt varje gång du äter och mår riktigt gott.
Och tänk på att om man VILL FÖRÄNDRA NÅGOT SÅ KAN MAN DET.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Och ännu en bild av BALANS för att påminna mig själv om att det måste uppnås. På ett eller annat sätt. Någon gång.
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, kronofogden, solidaritet, fattiga riddare, robin hood, politik
Pingat på Nyligen Twingly och Bloggping
Och all vettighet däri som jag kan skåda må väl vara att vi i slutänden kanske kan få ett bättre samhälle för ALLA. Ju mer man läser och lär ju mer ojämlikt inser man att vårt Sverige av idag faktiskt är. Och jag fortsätter att vara trött lite till. Tyvärr. Frågan ska inte kännas övermäktig men ibland gör den det. Men jag tror på förändring till det bättre innerst inne. Och jag vägrar hålla tyst, det har jag gjort så många år tidigare så det räcker med det.
Fler som inte håller tyst är Nattljus som skriver dagbok om livet som utförsäkrad från försäkringskassan. The Rocker skriver om tudelningen av vårt rike. No Cash berättar om livet som svartlistad som är synonymt med överskuldsatthet. Mannan minns gamla tider och Ulrika har hittat en blogg som tidigt beskriver KFM:s roll när det gäller möjliggörandet av sms-lånens överlevnad. Och fler skriver vidare. Och kämpar vidare.
När det gäller sms-lån har jag hört och sett en del senaste tiden. Dock har jag ingen personlig erfarenhet av dem. Vilket jag är glad för såklart. Har man inga pengar och inte vet vart man ska vända sig kan jag förstå att det kan vara lätt hänt att slänga iväg ett sms och så vips kan man ställa fram mat på bordet ännu en tid.
På min tid när det inga pengar fanns till mat och livet var som jävligast fanns inga sms-lån så mina funderingar är att hur sjutton gjorde vi då? När den senare delen av sommaren så här närmar sig minns jag våra cykelturer och lyckan då vi hittade ett ensamt plommonträd och kunde ha fest! Eller ännu hellre: Äppelträden vid vägkanter ursprungna från bilisters sopor. Många år senare fruktbärande äppelträd som kan ge så mycket mat till den som ingen mat har.
Äppelkompott, äppelkaka, äppelpaj, äppelmos för billig peng... i stort sett bara att tillsätta socker och en hoper arbete och så fylla frysen... Yes! Sensommartider kan vara bra tider!
Och snälla släktingar. Tack och lov för dem. En stor karta ägg eller två... ibland till och med tre. Stod sig så länge då de var pinfärska när de kom hem till oss. Även kött och annat hittade hem och tack för det, vi hade inte klarat oss utan den hjälpen.
Men alltså inga sms-lån, tack och lov. På något sätt lyckades vi ändå överleva även de stunder det såg som värst ut. Hur som helst så kom det till slut pengar någonstans ifrån. Men ibland var de där stunderna av väntan otroligt långa.
Så tänk på det du Reinfeldt om du inte har annat att tänka på. Förresten. Tänk på det. Ständigt. Speciellt varje gång du äter och mår riktigt gott.
Och tänk på att om man VILL FÖRÄNDRA NÅGOT SÅ KAN MAN DET.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Och ännu en bild av BALANS för att påminna mig själv om att det måste uppnås. På ett eller annat sätt. Någon gång.
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, kronofogden, solidaritet, fattiga riddare, robin hood, politik
Pingat på Nyligen Twingly och Bloggping
måndag 26 juli 2010
Umgängesbarn har inte rätt till båda föräldrarna
Ulrika bloggar med samma energi vidare om kronofogdens val att inte välja att sätta barnen i främsta rummet. Barnen har inte rätt till båda sina föräldrar under uppväxten och samhället har blivit konstigt... vad är det som sker med vårt land? Vi som en gång var så stolta över att vara svenskar...
Vad hände på vägen?
Kan vi inte ta hand om våra barn och vara mänskliga inom våra myndigheter utan alltid stirra oss blinda på vad som är rätt enligt praxis har det gått för långt. Lagtexter och paragrafryttare står på ena sidan, på den andra står människor av kött och blod som lever, andas och ska vara goda samhällsmedborgare. Var tog sig den ena sidan rätten att sluta bry sig om människorna på den andra sidan? När förvandlades vi till något som ej ska respekteras och värderas högt längre?
Var någonstans på vägen blev det så här? Är folk som har anställningar så rädda för att bli av med jobbet så man sväljer alla galenskaper med hull och hår eller varför har överheten sådan enorm makt så de anställda inte ställer sig upp och säger NEJ, nu räcker det???
Idag, år 2010 i Sverige har vi en havererad sjukförsäkring, en omänsklig "hantering" av människor inom myndigheterna och ett elit-tänkande där alla ska vara stöpta i samma form. Allt fler barn och vuxna får diagnoser vi aldrig tidigare hörde talas om. Förr var det okej att alla var olika, det var inte konstigt. Idag går vi till läkare, får diagnoser och sorteras in i olika fack.
Eller så är vi helt "normala" elit-människor som springer i ekorrhjulen tills vi stupar och då är vi inte vatten värda längre, då kastas vi ut utan skyddsnät och ska klara oss helt själva och vara utlämnade till olika handläggares tyckanden och tänkanden beroende på deras dagsform.
VILL MAN SÅ KAN MAN FÖRÄNDRA.
MAN KAN VÄLJA ATT BETE SIG MÄNSKLIGT.
OM MAN VILL.
Och för att uppnå BALANS måste man aktivt våga välja just balans.... inte bara prata om det....
Läs vidare hos
Ulrika: Om umgängesbarnen
The Rocker: Om lyxfällan kontra verklighetens evighetsgäldenärer.
...med flera...
Vad hände på vägen?
Kan vi inte ta hand om våra barn och vara mänskliga inom våra myndigheter utan alltid stirra oss blinda på vad som är rätt enligt praxis har det gått för långt. Lagtexter och paragrafryttare står på ena sidan, på den andra står människor av kött och blod som lever, andas och ska vara goda samhällsmedborgare. Var tog sig den ena sidan rätten att sluta bry sig om människorna på den andra sidan? När förvandlades vi till något som ej ska respekteras och värderas högt längre?
Var någonstans på vägen blev det så här? Är folk som har anställningar så rädda för att bli av med jobbet så man sväljer alla galenskaper med hull och hår eller varför har överheten sådan enorm makt så de anställda inte ställer sig upp och säger NEJ, nu räcker det???
Idag, år 2010 i Sverige har vi en havererad sjukförsäkring, en omänsklig "hantering" av människor inom myndigheterna och ett elit-tänkande där alla ska vara stöpta i samma form. Allt fler barn och vuxna får diagnoser vi aldrig tidigare hörde talas om. Förr var det okej att alla var olika, det var inte konstigt. Idag går vi till läkare, får diagnoser och sorteras in i olika fack.
Eller så är vi helt "normala" elit-människor som springer i ekorrhjulen tills vi stupar och då är vi inte vatten värda längre, då kastas vi ut utan skyddsnät och ska klara oss helt själva och vara utlämnade till olika handläggares tyckanden och tänkanden beroende på deras dagsform.
VILL MAN SÅ KAN MAN FÖRÄNDRA.
MAN KAN VÄLJA ATT BETE SIG MÄNSKLIGT.
OM MAN VILL.
Och för att uppnå BALANS måste man aktivt våga välja just balans.... inte bara prata om det....
Läs vidare hos
Ulrika: Om umgängesbarnen
The Rocker: Om lyxfällan kontra verklighetens evighetsgäldenärer.
...med flera...
söndag 25 juli 2010
Ett långt och lyckligt liv
I dagens SVD hittar vi följande artikel:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vi-lever-langre-men-klyftorna-blir-djupare_5036033.svd
Däri konstateras att vi lever längre men klyftorna blir större. Inte förvånande. Här är några utdrag ur artikeln men läs gärna hela, den är intressant.
"I Sverige har höginkomsttagarna fyra gånger mer än den femtedel som har de lägsta inkomsterna"
"Enligt Michael Marmot kan sjukvården bara bidra med 20 procent för att förbättra folkhälsan. Det handlar om att öka tillgängligheten, satsa mer på förebyggande vård, att se till att sam- arbetet fungerar mellan lokala och centrala vårdnivåer och att satsa på kunskap, utbildning och utvärderingar."
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vi-lever-langre-men-klyftorna-blir-djupare_5036033.svd
Däri konstateras att vi lever längre men klyftorna blir större. Inte förvånande. Här är några utdrag ur artikeln men läs gärna hela, den är intressant.
******************
"Sir Michael Marmot".. "Han är chef för The International Institute for Society and Health i London och leder sedan 2005 en global hälsokommission inom Världshälsoorganisationen, WHO. Han har kartlagt den osunda och ojämlika folkhälsan i världens länder och nyligen även redovisat en specialgranskning av läget i Storbritannien. Den brittiske folkhälsoexperten anses vara den som kan de stora globala hälsofrågorna bäst av alla.""I Sverige har höginkomsttagarna fyra gånger mer än den femtedel som har de lägsta inkomsterna"
"Enligt Michael Marmot kan sjukvården bara bidra med 20 procent för att förbättra folkhälsan. Det handlar om att öka tillgängligheten, satsa mer på förebyggande vård, att se till att sam- arbetet fungerar mellan lokala och centrala vårdnivåer och att satsa på kunskap, utbildning och utvärderingar."
"Men det är mycket som är viktigare. Att bekämpa fattigdom, att skapa jobb och goda arbetsvillkor och att ge människor kontroll över sina liv. Alkohol har till exempel stor betydelse på folkhälsan, det är troligtvis den näst viktigaste orsaken till att människor dör i förtid, påpekar Michael Marmot."
"–Folks hälsa är ett bra mått på hur samhället fungerar. Men man kan bara göra något åt det om man har makt över sitt dagliga liv. Det får man genom ekonomiska förutsättningar och genom utbildning."
"Skillnaden var tidigare 2,5 år – men nu lever en högutbildad fem år längre."
Och hur kan vi skapa Balans av detta? Ett samhälle blir aldrig bättre än hur de sämst ställda har det.... som tidigare sagt... men ack så aktuellt.
"–Folks hälsa är ett bra mått på hur samhället fungerar. Men man kan bara göra något åt det om man har makt över sitt dagliga liv. Det får man genom ekonomiska förutsättningar och genom utbildning."
"Skillnaden var tidigare 2,5 år – men nu lever en högutbildad fem år längre."
******************
Intressant att notera är att vi har valår i år och vad säger alliansen om dessa siffror?Och hur kan vi skapa Balans av detta? Ett samhälle blir aldrig bättre än hur de sämst ställda har det.... som tidigare sagt... men ack så aktuellt.
torsdag 22 juli 2010
Ilska gentemot bristande service hos fogden
Läste TheRockers blogg och blev så förbaskad så skrev en lång kommentar.
Den kommer här som inlägg också.
Upprinnelsen till ilskan kan du läsa här.
*********************
Jag vände mig till kronofogden för rådgivning och stöd i juni 2010 och fick veta att det sysslar de inte med utan det gör kommunens skuldrådgivare. Som har ett års kötid. DET är också ISKALL VERKLIGHET.
Ett annat tillfälle, också i juni 2010, besökte jag det nyinrättade Servicecenter i min stad för att lämna inkomstuppgifter, lämna in ett kostnadsförslag på glasögon och fråga något mer. Då ringer de på expeditionen till kontoret ett par våningar upp i samma hus och ställer frågan de själva inte kunde svara på. Varpå jag får frågan om det går bra på telefon istället för att handläggaren kommer ner.
Jag blev så paff så svarade ja. Och hur kul var det att stå där bland väntande folk och prata i en telefon då?
Så att fogden pratar om service och stöd - det visar de inte. Jag skulle hellre se det stödet genom handling i vardagen när jag kontaktar dem än på deras snygga broschyrer och flashiga t-shirtar.
Attans vad arg jag blev nu. Med andra ord ett bra inlägg.
********************
Det vore intressant att läsa mer om Fattigdomsdjupet, Sonja Wallbom och European Anti- Poverty Network. Det ska jag göra nu.
Uppdatering:
Den kommer här som inlägg också.
Upprinnelsen till ilskan kan du läsa här.
*********************
Jag vände mig till kronofogden för rådgivning och stöd i juni 2010 och fick veta att det sysslar de inte med utan det gör kommunens skuldrådgivare. Som har ett års kötid. DET är också ISKALL VERKLIGHET.
Ett annat tillfälle, också i juni 2010, besökte jag det nyinrättade Servicecenter i min stad för att lämna inkomstuppgifter, lämna in ett kostnadsförslag på glasögon och fråga något mer. Då ringer de på expeditionen till kontoret ett par våningar upp i samma hus och ställer frågan de själva inte kunde svara på. Varpå jag får frågan om det går bra på telefon istället för att handläggaren kommer ner.
Jag blev så paff så svarade ja. Och hur kul var det att stå där bland väntande folk och prata i en telefon då?
Så att fogden pratar om service och stöd - det visar de inte. Jag skulle hellre se det stödet genom handling i vardagen när jag kontaktar dem än på deras snygga broschyrer och flashiga t-shirtar.
Attans vad arg jag blev nu. Med andra ord ett bra inlägg.
********************
Det vore intressant att läsa mer om Fattigdomsdjupet, Sonja Wallbom och European Anti- Poverty Network. Det ska jag göra nu.
Uppdatering:
År 2010 är utsett till det "Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning" och kommer att uppmärksammas i samtliga medlemsstater med en rad aktiviteter, kampanjer och projekt. Svenska ESF-rådet har fått regeringens uppdrag att administrera temaåret i Sverige.
EAPN Sverige organiserar en omfattande socialpolitisk dialog mellan brukare och beslutsfattare under Fattigdomsåret 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)